Rätten till semester i sommar gäller inte alla

I Ekot i Sveriges Radio rapporterar man idag att fr o m den första maj införs en ny regel som innebär att hemkommunen ska stå för kostnaden då någon behöver hemtjänst i en annan kommun, exempelvis vid vistelse i sommarstugan.
Detta är ett klokt beslut eftersom det inte är rimligt att små kommuner med många sommargäster ska tvingas betala hemtjänst för personer som inte är skrivna i kommunen.
Det är också bra att det gällande regelverket inte begränsar vistelsen längd, även om vissa kommuner gruffar och anser att fyra veckor borde räcka.
För den som för sin överlevnad har dialysbehandling är det stor skillnad. Flera landsting har sedan några år tillbaka begränsat tiden för hur länge de betalar gästdialys vid ett annat sjukhus i Sverige eller i utlandet. Inom exempelvis Västra Götalandsregionen godkänner man endast två veckors semestervistelse per år utanför hemmet för den som har dialys. Vill man ha ytterligare en två veckors period måste det ansökas om det ett par månader i förväg.
Det är inte rimligt att man i Sverige gör skillnad på olika grupper av funktionshindrade. Alla människor har lika stort behov av att resa hemifrån på semester, hälsa på släkt och vänner eller göra resor i tjänsten. Om funktionshindrade i Sverige ska ha full delaktighet i samhället får det inte finnas något som begränsar den fria rörligheten. Tyvärr har många landsting tvingat njursjuka till kommunarrest.

Pengar löser inte organbristen

Det är bra att så många idag diskuterar bristen på organ och behovet av fler transplantationer. Det är även bra att de flesta har kommit till insikt om att socialminister Göran Hägglund (KD) saknar visioner om hur den här allvarliga fråga ska kunna lösas.
Tyvärr har många av inläggen i diskussionerna fått ett felaktigt fokus. Senast i raden är en artikel i Expressen igår författad av Karin Ström som tycker att "njursjuka offras för gammaldags moral". Karin Ströms vilja och ambition är mycket god.
Jag tror dock inte att ersättning till levande donatorer med 300 000 kronor skulle bli en lyckad lösning. Det skulle bli precis som i de fattiga länderna att personer som är skuldsatta med låg utbildning och låga inkomster skulle bli de som ställer sig i kön för att sälja sin ena njure. Problemethar en annan dimension. Vi har den högsta donationsviljan i världen bland befolkningen. Av de njurtransplantationer som utförs i Sverige sker 30 - 40 procent med levande givare, vilket är en mycket hög andel.
Problemet ligger inom sjukvårdens organisation. Så länge som inte alla potentiella avlidna donatorer identifieras kommer vi att ha en fortsatt allvarlig brist på donerade organ. Det går säkerligen att få fler levande njurdonatorer med bättre information och ett regelverk som medger full ersättning för förlorad inkomst. Vidare måste alla donationsutredningar bli betydligt mer organiserade och inte ta mer än högst tre månader i anspråk. Så är tyvärr inte fallet idag. Ibland kan dessa pågå i upp till ett år.
Till sist vill jag rätta till Karin Ström om att njursjuka offras. Det går att leva ett bra liv med dialys. Det fínns många njursjuka som har valt dialys istället för transplantation. Endast en femtedel av alla som har dialys står på väntelista för en njurtransplantation. De övriga cirka 80 procent har bedömts sakna medicinska förutsättningar att klara en transplantation. Sådan är verkligheten. Min bedömning är att fler skulle få chansen till en transplantation om antalet donationer ökar. Det är synd att vi har hamnat i ett sidospår eftersom pengar inte löser problemet.

Organshopping – lågvattenmärke för Vetenskapsradion

Organbristen i Sverige har analyserats under senaste veckorna av redaktionen för vetenskapsradion i P1. Programserien har inte imponerat på mig. I stort sett har gamla nyheter vädrats och sådant som dykt upp medierna med jämna mellanrum under de senaste 20 åren. Att diskutera betalning till levande njurdonatorer och ersättning till dödsbon vid donation med avlidna donatorer är att flytta fokus från de verkliga problemen. Att ge stor uppmärksamhet åt rapporter framtagna av dåligt initierade forskare är ett lågvattenmärke för vetenskapsredaktionen vid P1. Göran Hägglund (KD) har ombetts vid flera tillfällen att kommentera förslagen om betalning i samband med organdonation. Han är lika förutsägbar varje gång som han framträder. Inte vid ett enda tillfälle har han erkänt att problemen finns att hämta inom sjukvården. Att Sverige har ett gammalt och ett icke ändamålsenligt regelverk vill han heller inte kännas vid. Så länge som inte sjukvården identifierar alla potentiella donatorer kommer vi att ha en allvarlig organbrist i Sverige. Detta vågar inte Hägglund erkänna eftersom han då får sina partikamrater emog sig. Det är även stötande att varken vetenskapsradion eller Ekot har kontaktat Njurförbundet och bett om kommentarer. Njurförbundets pressmeddelanden har förvisson publicerats på SR:s hemsida så det hade inte varit svårt att komma i kontakt med den organisation som företräder de patienter som behöver få nya njurar transplanterade. Förbundet är väl insatt i problematiken och har en klar och tydlig uppfattning att betalning i samband donation inte löser bristen på organ. Precis samma uppfattning har majoriteten av befolkningen i Sverige. Det är inte läkare, etiker, etnologer, teologer, filosofer eller beteendevetare som behöver få nya njurar transplanterade. Att inte diskutera ”organshopping” med Njurförbundet är ett annat lågvattenmärke för vetenskapsredaktionen vid SR.

Livet som Gåva - Betalning vid donation är oetisk, olagligt och löser inga problem! - Mynewsdesk

Livet som Gåva - Betalning vid donation är oetisk, olagligt och löser inga problem! - Mynewsdesk

Betalning för donation löser inga problem

Två forskare i Linköping har kommit fram till att om man betalar 30 000 kronor till dödsboet, motsvarande begravningskostnaden, så skulle fler organdonationer kunna genomföras. Detta är ett gammalt förslag från början av 1990-talet som åter hamnar på löpsedlarna. Förmodligen är det inte någon omfattande eller väl genomtänkt forskning som ligger bakom förslaget. Det löser heller inga problem. I Sverige råder självbestämmanderätt vilket innebär att det är den avlidnes uppfattning om donation som ska vara avgörande, inte de närståendes. Förtroendet för sjukvården skulle säkerligen rubbas hos allmänheten om man börjar använda pengar som påtryckningsmedel då man diskuterar organdonation med närstående vid ett hastigt dödsfall. Problemet är att sjukvården saknar resurser, kunskap och vilja att medverka till att antalet donationer ökar. Det andra stora problemet är att den person som är högst ansvarig för sjukvården, Kristdemokraten Göran Hägglund, varken vill eller vågar ta tag i problemet. Pengar som påtryckningsmedel löser inga problem. Glöm det!

Alliansen erkänner sitt misslyckande

Med en dåres envishet har moderaterna och de övriga allianspartierna försvarat den nya sjukförsäkringen och hävdat att det var en nödvändig reform, trots protester och motbevis. Nu äntligen har man gett upp och inser förmodligen att det var ett omänskligt system som skapades av förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson. Att dödsjuka människor utförsäkras och tvingas jobbträna samtidigt som inkomsterna minskas är inget som är värdigt ett välfärdsland utom i en moderat drömvärld.

Språktest för läkare

Jag läste idag en artikel i Dagens Medicin om en inhyrd läkare vid en vårdcentral i Värmland som förstod en patient så dåligt att han inte kunde diagnostiera en pågående hjärtinfarkt. Patienten avled senare efter att ha besökt vårdcentralen för andra gången utan att få hjälp. Det som ytterligare fick mig att höja på ögonbrynen var att läkaren inte heller kunde kommunicera med Socialstyrelsen i samband med att han skulle intervjuas om händelseförloppet. Han vägrade helt enkelt att tala med Socialstyrelsen eftersom han inte förstod dem. Den muntliga kommunikationen mellan patient och läkare är oerhört viktig för att rätt behandling ska kunna sättas in. Man kan därför undra hur anställningsintervjun med läkaren i det aktuella fallet har gått till. I samband med anställning av utländska läkare inom den svenska vården borde ett språktest införas så att det inte uppstår allvarliga missuppfattningar mellan läkare, patienter och annan vårdpersonal. Detta är en fråga om patientsäkerhet som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) omedelbart bör ta tag i.