Det är bra att så många idag diskuterar bristen på organ och behovet av fler transplantationer. Det är även bra att de flesta har kommit till insikt om att socialminister Göran Hägglund (KD) saknar visioner om hur den här allvarliga fråga ska kunna lösas.
Tyvärr har många av inläggen i diskussionerna fått ett felaktigt fokus. Senast i raden är en artikel i Expressen igår författad av Karin Ström som tycker att "njursjuka offras för gammaldags moral". Karin Ströms vilja och ambition är mycket god.
Jag tror dock inte att ersättning till levande donatorer med 300 000 kronor skulle bli en lyckad lösning. Det skulle bli precis som i de fattiga länderna att personer som är skuldsatta med låg utbildning och låga inkomster skulle bli de som ställer sig i kön för att sälja sin ena njure. Problemethar en annan dimension. Vi har den högsta donationsviljan i världen bland befolkningen. Av de njurtransplantationer som utförs i Sverige sker 30 - 40 procent med levande givare, vilket är en mycket hög andel.
Problemet ligger inom sjukvårdens organisation. Så länge som inte alla potentiella avlidna donatorer identifieras kommer vi att ha en fortsatt allvarlig brist på donerade organ. Det går säkerligen att få fler levande njurdonatorer med bättre information och ett regelverk som medger full ersättning för förlorad inkomst. Vidare måste alla donationsutredningar bli betydligt mer organiserade och inte ta mer än högst tre månader i anspråk. Så är tyvärr inte fallet idag. Ibland kan dessa pågå i upp till ett år.
Till sist vill jag rätta till Karin Ström om att njursjuka offras. Det går att leva ett bra liv med dialys. Det fínns många njursjuka som har valt dialys istället för transplantation. Endast en femtedel av alla som har dialys står på väntelista för en njurtransplantation. De övriga cirka 80 procent har bedömts sakna medicinska förutsättningar att klara en transplantation. Sådan är verkligheten. Min bedömning är att fler skulle få chansen till en transplantation om antalet donationer ökar. Det är synd att vi har hamnat i ett sidospår eftersom pengar inte löser problemet.
Tyvärr har många av inläggen i diskussionerna fått ett felaktigt fokus. Senast i raden är en artikel i Expressen igår författad av Karin Ström som tycker att "njursjuka offras för gammaldags moral". Karin Ströms vilja och ambition är mycket god.
Jag tror dock inte att ersättning till levande donatorer med 300 000 kronor skulle bli en lyckad lösning. Det skulle bli precis som i de fattiga länderna att personer som är skuldsatta med låg utbildning och låga inkomster skulle bli de som ställer sig i kön för att sälja sin ena njure. Problemethar en annan dimension. Vi har den högsta donationsviljan i världen bland befolkningen. Av de njurtransplantationer som utförs i Sverige sker 30 - 40 procent med levande givare, vilket är en mycket hög andel.
Problemet ligger inom sjukvårdens organisation. Så länge som inte alla potentiella avlidna donatorer identifieras kommer vi att ha en fortsatt allvarlig brist på donerade organ. Det går säkerligen att få fler levande njurdonatorer med bättre information och ett regelverk som medger full ersättning för förlorad inkomst. Vidare måste alla donationsutredningar bli betydligt mer organiserade och inte ta mer än högst tre månader i anspråk. Så är tyvärr inte fallet idag. Ibland kan dessa pågå i upp till ett år.
Till sist vill jag rätta till Karin Ström om att njursjuka offras. Det går att leva ett bra liv med dialys. Det fínns många njursjuka som har valt dialys istället för transplantation. Endast en femtedel av alla som har dialys står på väntelista för en njurtransplantation. De övriga cirka 80 procent har bedömts sakna medicinska förutsättningar att klara en transplantation. Sådan är verkligheten. Min bedömning är att fler skulle få chansen till en transplantation om antalet donationer ökar. Det är synd att vi har hamnat i ett sidospår eftersom pengar inte löser problemet.
2 kommentarer:
Tänk att detta synssätt fortfarande gäller - dialytiker är offer och dialys en tillfällig och dålig lösning i väntan på transplantation - i dödens väntrum.
Dialys är idag en behandling som kompletterar transplantationer tack vare förfinade behandlingsmöjligheter, inte minst genom individuellt utformade sådana. Det i njursjukdomen som förr ledde till dålig livskvalitet, är idag i stort åtgärdat.
Vi som har dialys är inga offer!
/Lena, 30 års dialyserfarenhet med god livskvalitet
Jag vill tacka Håkan Hedman för den solklara analysen av donationsläget i Sverige. Samtidigt blir jag så otroligt trött över folk som tror att pengar skall lösa alla problem. Egoisttanken skall till och med in i donationsverksamheten enligt vissa. Det finns utöver det Håkan Hedman tagit upp ytterligare problem med att ersätta donatorer med stora summor pengar. Det kan medföra bland annat att de som vill donera av egen fri vilja utan ersättning tror att vi har en lösning på problemet och avstår att donera organ. Då får vi verkligt stora problem med att hitta donatorer. Hela donationstanken går ut på att vi skall av egen fri vilja utan påtryckningar välja att donera organ. Beslutet skall vara grundat av sunda överväganden och stabilt över tid. En donerad njure är donerad och kan inte göras ogjord. Här kommer ett stort problem in eftersom risken finns att vi får människor som bara ser pengarna i en donation och blundar för att det skall vara starkt förankrat i sig själv. Risken är att man bara ser pengarna ocgh glömmer bort dety andra. Man får inte glömma bort att även människor som valt att donera organ idag, trots en välgrundad vilja, kan få grubblerier in i det sista. Skulle vi då börja betala för att folk skulle donera skulle vi sannolikt få donatorer med otillräckligt förankrat donationsbeslut vilket i längden skulel få katastrofala följder för de som väntar på organ. Slutligen vill jag säga att hela donationstanken utgår ifrån att vi skall donera av egen fri vilja och vara utan yttre påverkan av pengar eller lojalitets tankar. Börjar vi tumma på dessa grundläggande principer är vi ute på djupt vatten.
Skicka en kommentar