Dyrare mediciner löser inga problem

En notis i lördagens GP förmedlade nyheten att Socialdepartementet förbereder en översyn av högkostnadsskyddet för läkemedel. Idag betalar man högst 1800 kronor för receptbelagda mediciner under en 12 månaders period. Då man uppnått högkostnadsbeloppet betalar man inget för den resterade delen av perioden.
Nu funderar departementet över hur man genom en förändring av högkostnadsskyddet ska minska det som man anser vara överkonsumtion av mediciner på grund av överuttag.
En ökad egenandel av medicinkostnaden för patienten löser inte detta problem. Frågan ska istället bollas över till läkarna, apoteket och läkemedelsfabrikanterna. Genom ökad förskrivning av mindre förpackningar och provförpackningar vid insättning av nya läkemedel skulle samhället kunna spara stora pengar.
Återigen ser vi hur alliansregeringen skuldbelägger och utsätter sjuka människor för ökade utgifter som försämrar hushållsekonomin. Trots högkostnadsskyddet är utgifter för mediciner en betungande utgift för många människor i Sverige.

Den nya sjukförsäkringen sätter grupper mot varandra

Alliansregeringen tror att försämrade villkor och tuffare krav kommer att få fler arbetslösa och sjukskrivna att börja arbeta igen. Den första juli i år förändrades sjukersättningsreglerna på initiativ av den moderata socialförsäkringsministern Cristina Husmark Persson. Högst ett år kan man få 80 procent i sjukpenning baserat på den sjukpenningsgrundande inkomsten, där taket f n ligger på 24 800 kronor. Därefter får man ansöka om förlängd sjukpenning som är 75 procent av den sjukpenningsgrundade inkomsten och gäller i högst 550 dagar. Vissa undantag har införts som bland annat gäller personer som väntar på en organtransplantation eller har en tumörsjukdom.
Det är ett mycket orättvist och dåligt beslut att sätta grupper av sjuka mot varandra. Är inte inte maten, hyran och barnens utgifter lika dryga oavsett man har cancer, väntar på en ny njure eller har drabbats av en psykisk stressjukdom?
Att Cristina Persson Husmark säger att det nya systemet kommer att utvärderas visar enbart att hon själv redan insett att hennes förslag var mycket dåligt.

Vinstintresse riskerar vårdkvaliteten för dementa

Jag lyssnade i eftermiddag på ett inslag i P4 Radio Göteborg som handlade om en undersköterska i Lerum som sparkats av vårdföretaget Attendo Care för illojalitet mot företaget. Illojaliteten bestod i att hon slagit larm till Lerums kommun om att situationen på äldreboendet för dementa inte hade tillräcklig bemanning under nattetid. Attendo Care har sedan man tagit över driften från kommunen minskat bemanningen nattetid från två anställda till en anställd för 20 vårdtagare.
Vari består illojaliteten ? Vårdpersonalens lojalitet ska enligt min uppfattning i första hand vara riktad mot vårdtagarna och inte arbetsgivaren. Det är väl helt i sin ordning att kommunen får information om det uppstår brister i vårdkvaliteten vid de äldreboenden som man har valt att lägga ut på entrepenad.
Till sist är det ändå kommunen som bär ansvaret och inte Attendo Care eftersom kommunen endast får den vård levererad som man har upphandlat och betalar för till företaget.
Situationen är ett typexempel och visar tydligt nackdelarna av att lägga ut vård till privata vårdgivare som har vinstintresse som sitt högsta mål.

Moderaternas skolpolitik är illojal

Under de senaste fem åren har antalet friskolor ökat med 44 procent. Idag kommenterar DN:s huvudledare den politiska majoritetens önkemål i Stockholm och Täby att avknoppa den kommunla skolan. De båda kommunerna leds huvudsakligen av moderaterna. Detta har nu stoppats eftersom ett genomförande skulle strida både mot skollagen och kommunallagen.
Återigen kan vi här se hur moderaterna vill driva fram ett A- och B-samhälle. Handlar det inte om sjukvård så är det skolan som blir utsatt.
Enligt min bestämda uppfattning åligger det varje folkvald politiker att verka för att alla elever får en undervisning av bästa kvalitet. Skolan ska vara öppen för alla elever. Genom att ensidigt favorisera friskolorna bedriver moderaterna en illojal skolpolitik som totalt utarmar resurserna till den kommunala skolan.

Är VD löner för låga?

Har just avslutat en skön helg i fritidshuset på Orust. Det enda missödet var att det sprutade olja från oljefiltret på båtmotorn så det blev ingen båttur den här helgen heller. Då jag på landet inte hade tillgång till min vanliga tidning köpte jag en Svenska Dagbladet i butiken. Blev en aning konfunderad över en debattartikel skriven av chefsrekryteraren Bengt Lejsved där han hävdar att svenska VD:ar tjänar för dåligt. Enligt Lejsved ligger VD-lönerna i snitt på 73 000 kronor per månad, vilket är ungefär 30 procent under snittet för vad en VD i exempelvis Tyskland eller Spanien tjänar.
Det är inte första gången man hör gnället om de låga VD-lönernara i Sverige. Personligen förstår jag inte vad som är problemet. Att lönerna är så "dåliga" för en svensk VD är väl enbart hans eller hennes eget fel. Har man hamnat i den situationen att man blir VD borde man väl rimligen vara en så duktig förhandlare att man även kan förhandla sig till en bra lön. Sannolikt är orsaken att vi lever i en marknadsekonomi och 73 000 kronor är vad marknadskrafterna i Sverige har bestämt att VD ska tjäna.

Piskan viner mot sjukskrivna

För en tid sedan skrev Aftonbladet att 20 000 sjukskrivna sannolikt mister sin sjukpenning före 2010. De nya tuffa reglerna som trädde i kraft den 1 juli kommer att vina som en piska mot många sjuka.
Även den förra socialdemokratiska regeringen bör ta till sig av kritiken mot de nya reglerna. Sossarna borde mycket tidigare ha insett allvaret i att sjukskrivningstalen blev rekordhöga. Ett aktivt åtgärdspaket med tidiga rehabiliteringsinsatser kunde förhindrat dagens situation. Den bristande handlingskraften under 1990-talet är en del av orsaken till att Cristina Husmark Pehrsson gavs chansen att slå med piskan mot de sjukskrivna.

Svenska modellen är bäst

Just hemkommen från 18 dagar i USA. Ett intressant land att besöka ur många aspekter. Vänliga människor, varierande miljöer och på många håll har man där ett skönt klimat. Det finns mycket positivt att framhålla om USA. Är du frisk och har ett välavlönat jobb kan du leva ett tryggt liv - förutsatt att du har ett tillräckligt försäkringsskydd. Om förutsättningar fanns skulle jag gärna leva och arbeta under en kortare period i exempelvis Kalifornien.
Om jag jämför trygghetssystemen i Sverige med dem USA, föredrar jag utan tvekan den svenska modellen. Som arbetstagare vill jag känna trygghet att inte godtyckligt bli sparkad från jobbet från den ena dagen till den andra. Att få betald semester i USA är ingen självklarhet. Det kan dröja många år innan man som arbetstagare överhuvudtaget kan få en enda veckas betald semester.
Jag vill känna trygghet att få den bästa sjukvården och de effektivaste medicinerna utan att behöva teckna särskilda försäkringar.
I jämförelse med USA har vi i Sverige ett utmärkt välfärdssystem som ska slå vakt om och utveckla. Vårt välfärdssystem är en allmän försäkring som vi alla solidariskt bidrar till genom att betala skatt. Att kalla vår välfärd för bidragssystem, som Fredrik Reinfeldt och andra moderater brukar inbilla svenska folket, är en ren lögn.