Synen på skolan har två verkligheter

Den här dagen nåddes jag av ett roligt och ett dåligt besked. Numera sker kontakterna mellan skolan och föräldrarna oftast via e-post. Det är alltid trevligt att läsa breven från dotterns lärare om planeringen inför den kommande veckan. Dottern går i årskurs fyra i en klass med 19 elever, trevliga klasskamrater, bra sammanhållning och mycket bra lärare. I dag hade läraren i veckoplaneringen även bifogat ett brev till föräldrarna från rektorn som i detta meddelade att man inför höstterminen tvingas slå ihop de tre fyrorna till två klasser, vilket betyder att det blir cirka 30 elever i varje klass. Skälet är att antalet elever på skolan minskat och att den kommunala skolpengen inte ger optimal resursanvändning med små klasser.
Nu riskerar våra barn att få en kvalitativt sämre undervisning, ökad otrygghet och försämrad kontinuitet genom att klassen splittras.

I dag har skolan hög prioritet hos samtliga politiska riksdagspartier. Alla tycks vilja göra stora insatser som höjer kvaliteten i skolan. Skolminister Jan Björklunds (fp) popularitet har ökat och han driver fram det ena beslutet efter det andra om förändringar av undervisningen i skolan. På det nationella planet är skolfrågorna viktiga. Går man ned till kommunnivå tycks en annan verklighet råda. Partille kommun är ett exempel, styrd av allianspartierna, har låg skatt och god ekonomi som genererar överskott. Trots det är Partille kommun inte beredd att satsa något extra som ger eleverna i kommunen en kvalitativt god undervisning och trygghet.

Jan Björklund och hans kollegor i övriga riksdagspartier bör åka ut mer i landet och träffa partivännerna i kommunerna för att få höra deras syn på hur resurserna till skolan prioriteras. Tyvärr tror jag att de kommer att mötas av två verkligheter.

Sverige saknar mål för organdonation

Jag fick idag ett mail från Stiftelsen Organdonasjon i Norge och konstaterar att den norska regeringen har betydligt större förståelse för organdonation än den svenska. I Norge har man varit framgångsrika under senare år att öka tillgången på organ. Detta har skett genom bland annat stor satsning på informationsinsatser till befolkningen.
Socialdepartementet har satt upp ett konkret mål för organdonation med en hög ribba - 30 donatorer per milj. invånare och år. I Sverige ligger vi strax under 15.
När får vi höra Sveriges socialminister Göran Hägglund uttala ett konkret mål för organdonation på samma sätt som sin norska kollega ?

Fysisk träning bör vara obligatoriskt för fler

Varje onsdag sedan ett par månader deltar jag i en ”kom i gång grupp” på sjukgymnastiken på Sahlgrenska/Östra. Vi som deltar är personer som haft hjärtproblem och genomgått operationer eller PCI-behandling (ballongvidgning av hjärtats kranskärl). Det senare gjorde jag 2005 efter att ha haft problem med kärlkramp under en period. Tyvärr blev det en miss i efterbehandlingen så jag fick inte erbjudande förrän 2008 om den här aktiviteten.

Motionsgymnastiken och avslappningsövningarna är faktiskt något av det bästa som jag deltagit i under senare år. Förhoppningsvis skapar den möjlighet för mig att komma tillbaka till samma fysiska kondition som jag hade innan jag fick problem med kärlkramp.

En reflektion som jag gjorde igår under avslappningsövningen var att fysisk träning som leds av sjukgymnaster borde vara obligatoriskt för många patientgrupper. För njursjuka i alla behandlingsstadier bör det finnas motionsprogram i vårdplanen precis på samma sätt som det finns i hjärtsjukvården. Detta är något som Njurförbundet måste ta tag i och jobba mer för.

Det krävs mer kampanjer för organdonation

Jag har precis läst resultatet från en undersökning som utförts av netdoktor.se under januari och som bekräftar att de allra flesta svenskar vill donera organ efter sin död. Hela 97 procent av dem som tagit till ställning till donation svarar att de är positiva. Det som är intressant är att av de närmare 6000 personer som deltog i undersökningen var 85 procent kvinnor. Kvinnor har högre benägenhet att söka information via nätet och tidigare undersökningar visar att kvinnor bekräftar sin inställning till donation i högre utsträckning än män.
Nära 50 procent av de tillfrågade efterlyser mer information om organdonation. Det framkommer även att de flesta fått sin kunskap om organdonation via media.

Bristen på organ är ett allvarligt problem för dem som väntar på en transplantation. Åter upplever jag och flera med mig, att det saknas engagemang bland belsutsfattarna för transplantation. Förutsättningen för transplantation är att det finns tillgång till organ. I Sverige har vi en förmåga att älta olika frågor länge utan att det händer något.Organdonation har varit och är tyvärr fortfarande en sådan fråga, Att enbart bygga upp en organisation inom landstingen med donationsansvariga läkare och sjuksköterskor löser inte problemet. Alla vet att informationskampanjen 2003 - 2005 som gick under namnet Livsviktigt hade effekt och gav bra resultat. Det är därför beklagligt att Donationsrådet valt att lägga ned Livsviktigt och enbart satsa på sjukvårdens organisation. Allmänheten behöver få kontinuerlig information som ökar deras kunskap om vi ska få till stånd fler organdonationer. Jag saknar en positiv "approach" till transplantation hos dem som äger problemet. Det är beklagligt!

Framsteg för njursjuka

Idag påskdagen den 23 mars, kall, solig med snö på marken här i Göteborgsområdet. Första gången vi har snö den här säsongen och något vi faktiskt kunde varit utan.
Efter påskmiddagen med släkten, gör jag en liten reflektion från förra helgen då Njurförbundet hade ordförandekonferens i Solna. 11 av 14 regionföreningar var på plats. Detta var en viktig konferens för det var nu vi skulle presentera förbundets nya grafiska profil för ordföringarna. Ganska spännande eftersom huvudförslaget gick ut på att alla regionföreningarna kommer att gå under ett och samma varumärke; "Njurförbundet". Mina förväntningar att just denna del av förslaget skulle få ett positivt mottagande var små. Under åren har vi ibland spretat åt olika håll och vi har haft svårt att få gehör för ett gemensamt varumärke som visar att vi är en och samma organisation. Nu eller aldrig, den här gången gällde det. Något av ett Västgötaklimax blev det då samtliga deltagare entusiastiskt ställde sig bakom det nya förslaget till grafisk profil och varumärke för Njurförbundet. Med största sannolikhet var utgången ett resultat av att presentationen skedde av en utomstående person som såg på förbundet utifrån helt andra erfarenheter.
Nu äntligen ökar förbundes chanser betydligt att marknadsföra Njurförbundet och ragga nya medlemmar bland grupper av njursjuka som vi tidigare inte nått. Ett verkligt framsteg för njursjuka i Sverige !

Många är förlorare

Vi som arbetar heltid har vunnit på alliansens politik och kan se att vi idag får betydligt mer i plånboken då skatten dragits av. Stastministern aviserade nyligen ytterligare skattesänkningar som man kanske kan glädja sig åt.
Det finns dock en hel del smolk i bägaren för den som tänker långsiktigt. Flera av statsråden i allansregeringen har till uppgift att se till att regeringens skattesänkningar blir finansierade. En av dem är socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, ofta påhejad av Dagens Nyheter, som kommer med det ena förslaget efter det andra som innebär att den som är sjuk ska få en försämrad ekonomisk situation. Tack och lov har hennes förslag hittills varit så dåligt utformade att hon tvingats att backa och dra tillbaka dem. Men glöm inte att hon har fått som sin huvuduppgift av Frederik Reinfeldt att dra åt svångremmen hos dem som redan har det svårt.
Med långsiktigt tänkande menar jag att att ALLA kan drabbas av sjukdom som innebär att det inte går att jobba under långa perioder eller överhuvudtaget inte någon gång mer. Förändringen kan ske över en natt.
Tänk efter!: Om man blir allvarligt sjuk, ska man inte då kunna få möjlighet att leva ett någorlunda drägligt liv genom den sjukförsäkring som man själv har betalat genom skatten?

Saknar DN empati?

Det hedrar socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson att hon drar tillbaka ett dåligt förankrat förslag om förändringar i sjukförsäkringen.
Då man läser huvudledaren i Dagens Nyheter den 19 mars (sannolikt skriven av Hanne Kjöller) förstår man att skribenten inte kan sätta sig in i att det finns patientgrupper som har sjukdomar som gör dem helt arbetsoförmögna. En del kan tyvärr aldrig gå tillbaka till jobbet, hur gärna de än vill. DN verkar ha påtagit sig någon form av överdomarroll då det gäller sjukskrivningar. Ett exempel på detta är när man i ledaren den 19 mars påstår att personer som har sjukdomar som går i skov kan arbeta mellan skoven, utan förklaring till hur det ska gå till.
DN (Hanne Kjöller) har länge visat en på gränsen till föraktfull attityd till sjukskrivna. Tidningen har uppenbart inte förstått att det även är arbetsgivarna som har stor del i skulden att så många idag står utanför arbetsmarknaden. Det är få privata arbetsgivare idag som har resurser, vilja och tid att ta sig an en person som stått utanför arbetsmarknaden under lång tid på grund av sjukdom.
Då man tar del av DN:s ledarredaktions åsikter om sjukskrivna undrar man var empatin finns och vart de socialliberala idéerna tagit vägen på DN ?