Årets julklapp - 30 000 utförsäkrade

Vid årsskifltet kan 30 000 personer förlora sin sjukpenning. Då blir de nya reglerna verklighet som innebär att den sjukskrivnes arbetsförmåga ska prövas mot alla arbeten på arbetsmarknaden. Oavsett om det finns det något ledigt jobb eller ej kommer sjukersättningen att dras in.
Med tanke på dagens situation med alla varsel är sannolikheten minimal att en redan sjukskriven person kommer att få ett jobb. Det som återstår är socialbirdrag!
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m) verkar alltid så välmenande och klok då hon regogör för sina förslag och nya reformer. Trots det blir det mesta fel som hon gör!
Idag finns det knappast någon långtidssjuk i Sverige som känner sig trygg. Att få sin sjukdom och arbetsförmåga ifrågasatt av en tjänsteman på Försäkringskassan, som dessutom saknar sjukvårdutbildning, är otroligt förnedrande. Det finns många som kan vittna om det
Den trygghet som fanns i Sverige försvann den dag som alliansregeringen tillträdde 2006.

Oetisk forskning i Stockholms landsting

I kvällens TV 4 nyheter visades ett reportage om SOS Alarm i Stockholm med anledning av att landstinget inlett en studie som innebär att personer som drabbas av en stroke riskerar att nedprioriteras till ett icke akut larm, s k prio 2 larm. Patienterna delas in i två grupper som är lottade av larmoperatören. Väntetiden innan ambulansen anländer till patienten kan i värsta fall bli flera timmar om lotten utfaller till ett prio 2 larm.
Om detta är en vetenskaplig forskningsstudie i landstingets regi är det ofattbart om studien är godkänd av en medicinetisk forskningskommitté.
Det är människor det handlar om som med stor sannolikhet slipper allvarliga komplikationer om de får snabb behandling. Sjukvårdslandstingsrådet Felippa Reinfeldt bör därför se till att projektet omedelbart stoppas!

Politiskt självmål

Mona Sahlin backar om samarbetet med Vänsterpartiet. Synd att hon föll till föga för påtryckningarna. Förtroendet för hennes ledarskap har därmed fått sig en ordentlig knuff. Ett praktfullt politiskt självmål. Har svårt att förstå den interna kritiken. Har man en gång valt Mona Sahlin som ordförande för att leda partiet mot en valseger 2010, bör man också ställa sig bakom de strategier hon väljer, även om de inte faller alla i smaken.

Cristina Husmark Pehrsson allvarligt okunnig om sjukersättningen

Idag rapporterade morgontidningarna att Länsförsäkringar utfört en undersökning som visade att sju av tio svenskar är okunniga om regelverket i sjukersättningssystemet. Resultatet är anmärkningsvärt, men inte oväntat. Jag är fortfarande förvånad och besviken att det var så liten diskussion och få protester innan den nya sjukersättningsreformen klubbades i riksdagen i våras.
Det är intressant att idag ta del av alla som plötsligt är chockade över vilket obarmhärtigt system som alliansregeringen har infört.
På väg till jobbet idag lyssnar jag på morgonprogrammet i P1 och kan då höra att Försäkringskassans handläggare gör olika tolkningar av vilka diagnoser som har rätt att få förlängd sjukersättning. En cancersjuk kvinna intervjuas som berättar att Försäkringskassan nekar henne förlängd sjukpenning efter 365 dagars sjukskrivning, trots att hon fortfarande är sjuk. Inte ens socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson är säker på hur regelverket ska tolkas då hon intervjuas av Ekots reporter.
När går Cristina Husmark Pehrssons förordnande ut?

Försäkringskassan saknar kompetens

Under de två senaste dagarna har två medlemmar i Njurförbundet berättat om handläggare vid Försäkringskassan som ifrågasatt deras läkares sjukintyg. I båda fallen handlar det om komplicerade sjukdomstillstånd med flera olika symtom involverade.
Den som jobbat under hela sitt vuxna liv och blir utsatt för en handläggares granskning och föreläsning om betydelsen av att man måste jobba även då man är sjuk blir naturligtvis kollosalt kränkt.
Det har i media rapporterats om många liknande fall som de jag fått höra via medlemmar. Min reflektion är om Försäkringskassans handläggare har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter.

Borde inte de handläggare som har hand som så viktiga ärenden som sjukskrivningar ha fått en gedigen utbildning i försäkringsmedicin? Enligt min uppfattning skulle dessutom kravet vara att samtliga handläggare har lägst en sjuksköterskeexamen i sin grundutbildning innan de överhuvudtaget anställs av Försäkringskassan.

Dyrare mediciner löser inga problem

En notis i lördagens GP förmedlade nyheten att Socialdepartementet förbereder en översyn av högkostnadsskyddet för läkemedel. Idag betalar man högst 1800 kronor för receptbelagda mediciner under en 12 månaders period. Då man uppnått högkostnadsbeloppet betalar man inget för den resterade delen av perioden.
Nu funderar departementet över hur man genom en förändring av högkostnadsskyddet ska minska det som man anser vara överkonsumtion av mediciner på grund av överuttag.
En ökad egenandel av medicinkostnaden för patienten löser inte detta problem. Frågan ska istället bollas över till läkarna, apoteket och läkemedelsfabrikanterna. Genom ökad förskrivning av mindre förpackningar och provförpackningar vid insättning av nya läkemedel skulle samhället kunna spara stora pengar.
Återigen ser vi hur alliansregeringen skuldbelägger och utsätter sjuka människor för ökade utgifter som försämrar hushållsekonomin. Trots högkostnadsskyddet är utgifter för mediciner en betungande utgift för många människor i Sverige.

Den nya sjukförsäkringen sätter grupper mot varandra

Alliansregeringen tror att försämrade villkor och tuffare krav kommer att få fler arbetslösa och sjukskrivna att börja arbeta igen. Den första juli i år förändrades sjukersättningsreglerna på initiativ av den moderata socialförsäkringsministern Cristina Husmark Persson. Högst ett år kan man få 80 procent i sjukpenning baserat på den sjukpenningsgrundande inkomsten, där taket f n ligger på 24 800 kronor. Därefter får man ansöka om förlängd sjukpenning som är 75 procent av den sjukpenningsgrundade inkomsten och gäller i högst 550 dagar. Vissa undantag har införts som bland annat gäller personer som väntar på en organtransplantation eller har en tumörsjukdom.
Det är ett mycket orättvist och dåligt beslut att sätta grupper av sjuka mot varandra. Är inte inte maten, hyran och barnens utgifter lika dryga oavsett man har cancer, väntar på en ny njure eller har drabbats av en psykisk stressjukdom?
Att Cristina Persson Husmark säger att det nya systemet kommer att utvärderas visar enbart att hon själv redan insett att hennes förslag var mycket dåligt.

Vinstintresse riskerar vårdkvaliteten för dementa

Jag lyssnade i eftermiddag på ett inslag i P4 Radio Göteborg som handlade om en undersköterska i Lerum som sparkats av vårdföretaget Attendo Care för illojalitet mot företaget. Illojaliteten bestod i att hon slagit larm till Lerums kommun om att situationen på äldreboendet för dementa inte hade tillräcklig bemanning under nattetid. Attendo Care har sedan man tagit över driften från kommunen minskat bemanningen nattetid från två anställda till en anställd för 20 vårdtagare.
Vari består illojaliteten ? Vårdpersonalens lojalitet ska enligt min uppfattning i första hand vara riktad mot vårdtagarna och inte arbetsgivaren. Det är väl helt i sin ordning att kommunen får information om det uppstår brister i vårdkvaliteten vid de äldreboenden som man har valt att lägga ut på entrepenad.
Till sist är det ändå kommunen som bär ansvaret och inte Attendo Care eftersom kommunen endast får den vård levererad som man har upphandlat och betalar för till företaget.
Situationen är ett typexempel och visar tydligt nackdelarna av att lägga ut vård till privata vårdgivare som har vinstintresse som sitt högsta mål.

Moderaternas skolpolitik är illojal

Under de senaste fem åren har antalet friskolor ökat med 44 procent. Idag kommenterar DN:s huvudledare den politiska majoritetens önkemål i Stockholm och Täby att avknoppa den kommunla skolan. De båda kommunerna leds huvudsakligen av moderaterna. Detta har nu stoppats eftersom ett genomförande skulle strida både mot skollagen och kommunallagen.
Återigen kan vi här se hur moderaterna vill driva fram ett A- och B-samhälle. Handlar det inte om sjukvård så är det skolan som blir utsatt.
Enligt min bestämda uppfattning åligger det varje folkvald politiker att verka för att alla elever får en undervisning av bästa kvalitet. Skolan ska vara öppen för alla elever. Genom att ensidigt favorisera friskolorna bedriver moderaterna en illojal skolpolitik som totalt utarmar resurserna till den kommunala skolan.

Är VD löner för låga?

Har just avslutat en skön helg i fritidshuset på Orust. Det enda missödet var att det sprutade olja från oljefiltret på båtmotorn så det blev ingen båttur den här helgen heller. Då jag på landet inte hade tillgång till min vanliga tidning köpte jag en Svenska Dagbladet i butiken. Blev en aning konfunderad över en debattartikel skriven av chefsrekryteraren Bengt Lejsved där han hävdar att svenska VD:ar tjänar för dåligt. Enligt Lejsved ligger VD-lönerna i snitt på 73 000 kronor per månad, vilket är ungefär 30 procent under snittet för vad en VD i exempelvis Tyskland eller Spanien tjänar.
Det är inte första gången man hör gnället om de låga VD-lönernara i Sverige. Personligen förstår jag inte vad som är problemet. Att lönerna är så "dåliga" för en svensk VD är väl enbart hans eller hennes eget fel. Har man hamnat i den situationen att man blir VD borde man väl rimligen vara en så duktig förhandlare att man även kan förhandla sig till en bra lön. Sannolikt är orsaken att vi lever i en marknadsekonomi och 73 000 kronor är vad marknadskrafterna i Sverige har bestämt att VD ska tjäna.

Piskan viner mot sjukskrivna

För en tid sedan skrev Aftonbladet att 20 000 sjukskrivna sannolikt mister sin sjukpenning före 2010. De nya tuffa reglerna som trädde i kraft den 1 juli kommer att vina som en piska mot många sjuka.
Även den förra socialdemokratiska regeringen bör ta till sig av kritiken mot de nya reglerna. Sossarna borde mycket tidigare ha insett allvaret i att sjukskrivningstalen blev rekordhöga. Ett aktivt åtgärdspaket med tidiga rehabiliteringsinsatser kunde förhindrat dagens situation. Den bristande handlingskraften under 1990-talet är en del av orsaken till att Cristina Husmark Pehrsson gavs chansen att slå med piskan mot de sjukskrivna.

Svenska modellen är bäst

Just hemkommen från 18 dagar i USA. Ett intressant land att besöka ur många aspekter. Vänliga människor, varierande miljöer och på många håll har man där ett skönt klimat. Det finns mycket positivt att framhålla om USA. Är du frisk och har ett välavlönat jobb kan du leva ett tryggt liv - förutsatt att du har ett tillräckligt försäkringsskydd. Om förutsättningar fanns skulle jag gärna leva och arbeta under en kortare period i exempelvis Kalifornien.
Om jag jämför trygghetssystemen i Sverige med dem USA, föredrar jag utan tvekan den svenska modellen. Som arbetstagare vill jag känna trygghet att inte godtyckligt bli sparkad från jobbet från den ena dagen till den andra. Att få betald semester i USA är ingen självklarhet. Det kan dröja många år innan man som arbetstagare överhuvudtaget kan få en enda veckas betald semester.
Jag vill känna trygghet att få den bästa sjukvården och de effektivaste medicinerna utan att behöva teckna särskilda försäkringar.
I jämförelse med USA har vi i Sverige ett utmärkt välfärdssystem som ska slå vakt om och utveckla. Vårt välfärdssystem är en allmän försäkring som vi alla solidariskt bidrar till genom att betala skatt. Att kalla vår välfärd för bidragssystem, som Fredrik Reinfeldt och andra moderater brukar inbilla svenska folket, är en ren lögn.

Semester i USA

Anlände med familjen till New York igår söndag den 20 juli. Skönt att bara gå runt och slappa. Detta är en fantastisk stad som är så annorlunda i jämförelse med många andra städer.
Jag har hunnit med ett kort besök på huvudkontoret för National Kidney Foundation - NKF efter att vi varit uppe på toppen av Empire State Building, trots lite grymtande från familjen. Jag träffade Gary Green som ansvarar för technology. Gary är även sekreterare i WTGF, World Transplant Games Federation. Jag blev mycket imponerad av den verksamhet som NKF bedriver i USA. Enbart på huvudkontoret i New York har man 200 anställda. Njurförbundet i Sverige har fyra på kansliet i Sundbyberg. Läs mer om NKF på deras hemsida http://www.kidneygny.org/.

Fick ett mail från Christian Farman som är ordförande i Njurförbundets regionförening i Småland. Christian vidarebefordrade en länk till Aftonbladet som handlar om försämringarna i sjukförsäkringen. Det gläder mig att det finns personer som är "taggade" och engagerar sig i frågan.

Semestertankar

Nästan två veckor har förflutit av den efterlängtade semestern. Mer tid för familjen och sådant som man länge planerat att göra. Genom tidningsläsandet konstaterar jag att det i stort sätt inte händer så mycket, förutom den nyss avslutade Almedalsveckan och efterdyningarna av FRA-debatten.

Saknar fortfarande en konstruktiv kritik mot riksdagsbeslutet som innebär att livssituationen ytterligare försämras för långtidssjukskrivna. Det var därför bedrövligt att höra Lars Ohly (v) debattera frågan i TV med Cristina Husmark Persson (m) och där han ideligen deligen öste ur sig att regeringen "slår på dem som redan ligger". Sådana argument skapar varken trovärdighet eller gehör.

Kan konstatera att DN:s ledarsida har vässat sina kommentarer något. Ledarsidorna i DN och SvD är på långa vägar inte så inställsamma och mjäkiga som Göteborgs Postens.

Till och med Hanne Kjöller i DN har fått mig på gott humör vid några tillfällen under den senaste månaden. Hennes kommentarer om de fega riksdagsledamöterna som mot sin vilja röstade för FRA-beslutet var uppfriskande och satt mycket bra.


Nu väntar en nästan tre veckor lång USA resa med familjen som vi alla ser fram emot.

Låg lojalitet för den kommunala skolan

Sedan neddragningarna vid dotterns skola blev kända för oss föräldrar har jag försökt sätta mig in i kommunens skolpolitik. På hemsidan för Partille kommun läser jag vad Lars-Inge Stomberg (m), ordförande i Barn- och utbildningsnämnden, har för hjärtefråga. Han uttrycker följande:
”Större valfrihet för föräldrar att själva välja barnomsorg och skola. Skolans primära uppgift är att förädla elevens kompetens baserat på den enskildes möjligheter. Lugn och arbetsro ska prägla skolan.”
Allra först fäster jag mig vid den sista meningen om ”lugn och arbetsro”, vilket direkt skapade anledning att fråga honom om hur beslutet vid dotterns skola bidrar till att skapa lugn och arbetsro för elever och lärare vid Ugglums skola.
”Valfrihet för föräldrarna att välja barnomsorg och skola” är politiskt gångbart numera och heller inget som jag har något emot. Jag blir dock mycket tveksam till om detta är något som ska uttryckas av ordföranden i kommunens Barn- och utbildningsnämnd som en ”hjärtefråga”. Lars-Inge Stomberg har ju faktiskt fått väljarnas förtroende och uppdrag att ansvara för att kommunens skolor ska vara bäst - ja till och med bättre än alla friskolor som de konkurrerar med.
I morgonens P1 lyssnade jag till ett reportage om hur de kommunala skolorna tvingas till nedskärningar och t o m nedläggningar på grund av att elevantalet minskar. Idag går nio procent av grundskoleeleverna i en friskola och under fem år har ökningen varit hela 44 procent. Vad gör landets kommunpolitiker för att möta konkurrensen? Har de inte förstått att de är skyldiga att medverka till att den kommunala skolan är så konkurrenskraftig att elever och föräldrar inte finner någon anledning att byta skola. För vem visar kommunpolitikerna egentligen sin lojalitet?

Synen på skolan har två verkligheter

Den här dagen nåddes jag av ett roligt och ett dåligt besked. Numera sker kontakterna mellan skolan och föräldrarna oftast via e-post. Det är alltid trevligt att läsa breven från dotterns lärare om planeringen inför den kommande veckan. Dottern går i årskurs fyra i en klass med 19 elever, trevliga klasskamrater, bra sammanhållning och mycket bra lärare. I dag hade läraren i veckoplaneringen även bifogat ett brev till föräldrarna från rektorn som i detta meddelade att man inför höstterminen tvingas slå ihop de tre fyrorna till två klasser, vilket betyder att det blir cirka 30 elever i varje klass. Skälet är att antalet elever på skolan minskat och att den kommunala skolpengen inte ger optimal resursanvändning med små klasser.
Nu riskerar våra barn att få en kvalitativt sämre undervisning, ökad otrygghet och försämrad kontinuitet genom att klassen splittras.

I dag har skolan hög prioritet hos samtliga politiska riksdagspartier. Alla tycks vilja göra stora insatser som höjer kvaliteten i skolan. Skolminister Jan Björklunds (fp) popularitet har ökat och han driver fram det ena beslutet efter det andra om förändringar av undervisningen i skolan. På det nationella planet är skolfrågorna viktiga. Går man ned till kommunnivå tycks en annan verklighet råda. Partille kommun är ett exempel, styrd av allianspartierna, har låg skatt och god ekonomi som genererar överskott. Trots det är Partille kommun inte beredd att satsa något extra som ger eleverna i kommunen en kvalitativt god undervisning och trygghet.

Jan Björklund och hans kollegor i övriga riksdagspartier bör åka ut mer i landet och träffa partivännerna i kommunerna för att få höra deras syn på hur resurserna till skolan prioriteras. Tyvärr tror jag att de kommer att mötas av två verkligheter.

Sverige saknar mål för organdonation

Jag fick idag ett mail från Stiftelsen Organdonasjon i Norge och konstaterar att den norska regeringen har betydligt större förståelse för organdonation än den svenska. I Norge har man varit framgångsrika under senare år att öka tillgången på organ. Detta har skett genom bland annat stor satsning på informationsinsatser till befolkningen.
Socialdepartementet har satt upp ett konkret mål för organdonation med en hög ribba - 30 donatorer per milj. invånare och år. I Sverige ligger vi strax under 15.
När får vi höra Sveriges socialminister Göran Hägglund uttala ett konkret mål för organdonation på samma sätt som sin norska kollega ?

Fysisk träning bör vara obligatoriskt för fler

Varje onsdag sedan ett par månader deltar jag i en ”kom i gång grupp” på sjukgymnastiken på Sahlgrenska/Östra. Vi som deltar är personer som haft hjärtproblem och genomgått operationer eller PCI-behandling (ballongvidgning av hjärtats kranskärl). Det senare gjorde jag 2005 efter att ha haft problem med kärlkramp under en period. Tyvärr blev det en miss i efterbehandlingen så jag fick inte erbjudande förrän 2008 om den här aktiviteten.

Motionsgymnastiken och avslappningsövningarna är faktiskt något av det bästa som jag deltagit i under senare år. Förhoppningsvis skapar den möjlighet för mig att komma tillbaka till samma fysiska kondition som jag hade innan jag fick problem med kärlkramp.

En reflektion som jag gjorde igår under avslappningsövningen var att fysisk träning som leds av sjukgymnaster borde vara obligatoriskt för många patientgrupper. För njursjuka i alla behandlingsstadier bör det finnas motionsprogram i vårdplanen precis på samma sätt som det finns i hjärtsjukvården. Detta är något som Njurförbundet måste ta tag i och jobba mer för.

Det krävs mer kampanjer för organdonation

Jag har precis läst resultatet från en undersökning som utförts av netdoktor.se under januari och som bekräftar att de allra flesta svenskar vill donera organ efter sin död. Hela 97 procent av dem som tagit till ställning till donation svarar att de är positiva. Det som är intressant är att av de närmare 6000 personer som deltog i undersökningen var 85 procent kvinnor. Kvinnor har högre benägenhet att söka information via nätet och tidigare undersökningar visar att kvinnor bekräftar sin inställning till donation i högre utsträckning än män.
Nära 50 procent av de tillfrågade efterlyser mer information om organdonation. Det framkommer även att de flesta fått sin kunskap om organdonation via media.

Bristen på organ är ett allvarligt problem för dem som väntar på en transplantation. Åter upplever jag och flera med mig, att det saknas engagemang bland belsutsfattarna för transplantation. Förutsättningen för transplantation är att det finns tillgång till organ. I Sverige har vi en förmåga att älta olika frågor länge utan att det händer något.Organdonation har varit och är tyvärr fortfarande en sådan fråga, Att enbart bygga upp en organisation inom landstingen med donationsansvariga läkare och sjuksköterskor löser inte problemet. Alla vet att informationskampanjen 2003 - 2005 som gick under namnet Livsviktigt hade effekt och gav bra resultat. Det är därför beklagligt att Donationsrådet valt att lägga ned Livsviktigt och enbart satsa på sjukvårdens organisation. Allmänheten behöver få kontinuerlig information som ökar deras kunskap om vi ska få till stånd fler organdonationer. Jag saknar en positiv "approach" till transplantation hos dem som äger problemet. Det är beklagligt!

Framsteg för njursjuka

Idag påskdagen den 23 mars, kall, solig med snö på marken här i Göteborgsområdet. Första gången vi har snö den här säsongen och något vi faktiskt kunde varit utan.
Efter påskmiddagen med släkten, gör jag en liten reflektion från förra helgen då Njurförbundet hade ordförandekonferens i Solna. 11 av 14 regionföreningar var på plats. Detta var en viktig konferens för det var nu vi skulle presentera förbundets nya grafiska profil för ordföringarna. Ganska spännande eftersom huvudförslaget gick ut på att alla regionföreningarna kommer att gå under ett och samma varumärke; "Njurförbundet". Mina förväntningar att just denna del av förslaget skulle få ett positivt mottagande var små. Under åren har vi ibland spretat åt olika håll och vi har haft svårt att få gehör för ett gemensamt varumärke som visar att vi är en och samma organisation. Nu eller aldrig, den här gången gällde det. Något av ett Västgötaklimax blev det då samtliga deltagare entusiastiskt ställde sig bakom det nya förslaget till grafisk profil och varumärke för Njurförbundet. Med största sannolikhet var utgången ett resultat av att presentationen skedde av en utomstående person som såg på förbundet utifrån helt andra erfarenheter.
Nu äntligen ökar förbundes chanser betydligt att marknadsföra Njurförbundet och ragga nya medlemmar bland grupper av njursjuka som vi tidigare inte nått. Ett verkligt framsteg för njursjuka i Sverige !

Många är förlorare

Vi som arbetar heltid har vunnit på alliansens politik och kan se att vi idag får betydligt mer i plånboken då skatten dragits av. Stastministern aviserade nyligen ytterligare skattesänkningar som man kanske kan glädja sig åt.
Det finns dock en hel del smolk i bägaren för den som tänker långsiktigt. Flera av statsråden i allansregeringen har till uppgift att se till att regeringens skattesänkningar blir finansierade. En av dem är socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, ofta påhejad av Dagens Nyheter, som kommer med det ena förslaget efter det andra som innebär att den som är sjuk ska få en försämrad ekonomisk situation. Tack och lov har hennes förslag hittills varit så dåligt utformade att hon tvingats att backa och dra tillbaka dem. Men glöm inte att hon har fått som sin huvuduppgift av Frederik Reinfeldt att dra åt svångremmen hos dem som redan har det svårt.
Med långsiktigt tänkande menar jag att att ALLA kan drabbas av sjukdom som innebär att det inte går att jobba under långa perioder eller överhuvudtaget inte någon gång mer. Förändringen kan ske över en natt.
Tänk efter!: Om man blir allvarligt sjuk, ska man inte då kunna få möjlighet att leva ett någorlunda drägligt liv genom den sjukförsäkring som man själv har betalat genom skatten?

Saknar DN empati?

Det hedrar socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson att hon drar tillbaka ett dåligt förankrat förslag om förändringar i sjukförsäkringen.
Då man läser huvudledaren i Dagens Nyheter den 19 mars (sannolikt skriven av Hanne Kjöller) förstår man att skribenten inte kan sätta sig in i att det finns patientgrupper som har sjukdomar som gör dem helt arbetsoförmögna. En del kan tyvärr aldrig gå tillbaka till jobbet, hur gärna de än vill. DN verkar ha påtagit sig någon form av överdomarroll då det gäller sjukskrivningar. Ett exempel på detta är när man i ledaren den 19 mars påstår att personer som har sjukdomar som går i skov kan arbeta mellan skoven, utan förklaring till hur det ska gå till.
DN (Hanne Kjöller) har länge visat en på gränsen till föraktfull attityd till sjukskrivna. Tidningen har uppenbart inte förstått att det även är arbetsgivarna som har stor del i skulden att så många idag står utanför arbetsmarknaden. Det är få privata arbetsgivare idag som har resurser, vilja och tid att ta sig an en person som stått utanför arbetsmarknaden under lång tid på grund av sjukdom.
Då man tar del av DN:s ledarredaktions åsikter om sjukskrivna undrar man var empatin finns och vart de socialliberala idéerna tagit vägen på DN ?